Impulsköp javiissst!

2009-07-27 @ 01:25:50 Allmänt Kommentarer (6)

Waynes nya barnvagn, helt hi-tech. Fast i rött och brunt!
Superfin, me like .. Ska köpa en ny skötväska bara som matchar haha  :)

.

2009-07-23 @ 21:56:48 Bilder Kommentarer (3)

 

1 månad efter förlossningen

2009-07-23 @ 21:44:13 Bilder Kommentarer (1)

 
 Så här ser magen ut 1 månad efter förlossningen, jag märker skillnad.
Men inte mkt?

Promenera, promenera - fram t snittet e läkt sen gymma!

1 månad gammal!

2009-07-23 @ 21:24:33 Waynes utveckling Kommentarer (1)




Wayne Charles Neo O*******
5310 gram
56 cm


My big boy, happy 1 month day!


Bebisen kan/börjar:

*Le och skratta lite
*Rulla till sidan
*Lägger märke till saker som leksakerna som hänger
*Sträcker sig bak med nacken med hjälp av händerna och tittar
*Torkar av munnen med handen
*Fokuserar med blicken duktigt
*Börjar känna igen folk
 *Försöker stå på benen när man bär honom
*Dregglar
*Tar napp och nappflaska
 *Stönar och gör andra ljud ifrån sig under ammning


Treasure thoose moments

2009-07-22 @ 23:02:29 Videoklipp Kommentarer (1)

 
 Okej jag helt sjukt fucked up på bilderna men kolla hur gullig bärsjalen är som man fick av soc :). 
 Lever ut dt afrikanska nu hahaha *egen humor*





 Min söta pojk , yes lite onödiga klipp haha men sött ändå!


Gissa vem han liknar här?

2009-07-20 @ 17:41:12 Baby W 0-3 mån Kommentarer (7)


 Haha här har han en pose som sin far hahahahaha *egen humor*

Rude boy :)

2009-07-20 @ 17:38:36 Baby W 0-3 mån Kommentarer (2)





Min älskade son, mamma älskar dig mer än livet själv.
Du börjar bli så stor och det e så underbart nu när du börjar skratta, le och reagera.
Det mysigaste du vet är och vara nära mamma och det är världens bästa känsla.
Kocham cie nazawsze!

What's new?

2009-07-20 @ 17:27:04 Allmänt Kommentarer (1)
Så en kort uppdatering utav vad som händer i mitt liv just nu, vilket e nada ..
Bebben sover som en stock, i spjälsängen (!) - helt fantastiskt. Tiden efter sjukhuset har väl gått helt bra, visst var kanske mer utvilad när jag var på sjukhuset, det fanns ju ej så mkt mer och göra än sova där, men det går la bra trots allt. Dygnet e kraftigt vänt. Ibland somnar bebben mellan ett och tre men för det mesta blir det mellan fyra och sex på morgonen. Man ska la ej klaga egentligen, hade ej ju räknat med att man skulle hinna sova. Har la börjat äta igen iaf och funkat och duscha ngn ggn när man har varit själv. Vågar bada bebben själv och kunna vara ute med bebben börjar kännas helt ok - jag måste förstå att bebisar gråter och folk behöver nödvändigtvis ej tänka cpiga tankar om mig när jag går ute med bebben.. Jag har folk runt mig som hjälper mig . Kanske inte mina vänner eller folk som man har förväntat sig skulle vara där men min familj, dvs min mamma, mormor och morfar. hjälper mig så gott de kan. Morfar kommer varje dag och avlastar mig så jag kan duscha, äta, vila osv. Väldigt snällt. Visst man blir galen på honom också men man ska verkligen ej klaga. Mamma älskar Wayne och det känns as bra, hon har ju t.o.m bett om ursäkt för (dvs på sitt sätt) om vad hon sa och hur hon betedde sig under graviditeten. Hon tar bebben, byter blöja, matar honom (med nappflaska då of course! hehe) och gullar med honom - tro mig de få minutrerna gör mkt. Jag och wayne sov över första ggn ngn annanstans än hemma, hos mamma. Det gick jätte bra. Jag matade honom med sempe och han blev en aning orolig av och ligga i barnvagnen så mamma tog honom i sele och han sov från kvart i tio fram till halv fem på morgonen! I VAGNEN OCKSÅ! Skönt och ej behöva väcka honom under natten längre, han lägger på sig bra och är uppe i 4755 gram nu :) - Im happy! Han har växt drygt 2 cm sen han föddes, får vi se hur det ser ut när vi ska t bvc på torsdag, då fyller lillen 1 månad - My big boy :) . Helamma har ej funkat för min del. mina bröstvårtor klarar ej det och han blir ej riktigt mätt på dt och vill amma hur länge som helst, ja jag vet han gillar o mysa men fan jag får tårar, så sempe is the shit haha. Förutom det så hjälper soc mig jätte mkt de kmr varje dag och avlastar mig och vi promenerar eller äter mat, nu har jag bytt till en annan kvinna och hon verkar lite över religös för min del, men men hon skall ge mig en sådan bärsjal så dt e bara och le haha! Har fått en jätte gullig kontakt person så dt känns bra! Annars har man fixat allt nu, lr ah nästan iaf. Fick barnbidraget idag. Har skickat in papprerna för underhållsstödet samt namnpapprerna, så den jäveln ej ska ha en åsikt om det (vill ej ungen skall heta kalle tyvärr!), så nu skall jag bara få bekräftelse men bebben heter Wayne Charles Neo :) (yes jag valde neo trots allt, och ja pga att det e ett litet minne av hans far, wayne skall veta att dt inte alltid har varit såhär mellan oss - det e la mitt konstiga sätt och bevisa ngt hehe) och jag har äntligen bokat dop :) så i augusti skall han döpas och det gick bra och döpa i domkyrkan! Svenska kyrkan e så mkt mer öppen och acceoterar så mkt mer än katolska, känns så skönt. Det gjorde inget alls att jag var ensamstående, katolik och ej ville ha dopklänning på min son (han ska ha jeans med slips , hehe typ kostym känsla över det) - känns skönt! Vet att svenska accepterar homosexualitet/bisexualitet och det känns bra också. Vill ej vara en hycklare och döpa bebben i katolska kyrkan när jag har mina åsikter om de och de om mig. Sen har man tänkt över mkt vilka man skall bjuda till dopet och inte och vissa kan man ej bjuda, blir ej bra för bebben känner jag, de människorna vet vilka de e. men iaf så allt s skulle ha lagt sig in i har jag redan fixat. Men nu har papprerna från familjerätten kommit och idag skickade mamma iväg de. Fyfan jobbig känsla, nu kommer bomben och släppas? Hoppas allt blir bra. Nu är man iaf 20 år, börjar på 20 sträcket, stort, man börjar bli gammal. Min födelsedag bestämde jag ganska tidigt att jag ej skulle fira men tänkte jag skulle fira den med min familj och ha lite myspys, men ah då skiter sig det också - som alltid! Mamma och mormor började bråka om skitgrejer och det slutade att mamma bad mormor och dra och hon gick och mamma grät hela dagen. Mysigt va? Typ välj sida känsla över dt hela. Var sedan tvungen och övertala mamma och köpa tårta och gick trots allt t systemet och köpte alkoholfritt! Haha bättre än inget, mumma med carlsberg! Så yes fick sämsta födelsedagen på länge, men som sagt hade la ej räknat med ngn annan. Åkte ju till ullared igår som tröst och kritade massa grejer på mammas bekostnad haha. Helt sjukt kanal fem gör en reality show där haha, lol. Ne så mkt mer än så har ej hänt i mitt liv .. och lär ej göra dt heller haha .. men men dax och hämta tvätten. Willys som gäller sen! Peace.

20 years young

2009-07-18 @ 13:47:29 Allmänt Kommentarer (5)
Happy birthday to me .

Ty mnie nie kochasz, ja juz to teraz rozumiem ..

2009-07-10 @ 02:21:03 Filosofi Kommentarer (9)
Boly mnie w sercu jak ty możesz mi mowic takie zecy jak ja leżem w szpitalu? Ja nie jestem twoja rodzina? Ty możesz mowic takie rzeczy o mnie i o moim syna ale ja nie mogem pisac prawde? Ja tym razem myslałam że ty się zmieniłes, ale ja jestem głupia. Ja juz mam cię dość, ostatnie raz mnie skrzywdziłeś. A ja niechcem zeby mój syn tez to przeżył co ja. Ty jestes moj ojciec ale nic nic więcej! Ty się nie martwisz o mnie i o mojiego syna, i taka jest prawda. Jestes egoistą i duże dziecko. Dzienkuje bardzo za nic!

Qtie!

2009-07-10 @ 01:44:08 Baby W 0-3 mån Kommentarer (2)

 Bebben älskar sin bärsele, älskar o vara nära mamsen :)







Lite bilder på min sötis då han blev två veckor i tisdags!



Här syns bekymmer rynkorna när lillen tänker hehe
Man ser också mongol fläcken på vänster arm, så nej har ej misshandlat honom!



Här kan jag lätt erkänna att han påminner om hans far - däckad haha.



Finaste bilden på Wayne och hans gammel morfar .


Bilder från förlossingen .

2009-07-10 @ 00:47:19 Förlossningen Kommentarer (2)
Varning för starka bilder ni känsliga haha!








 




Förlossningsberättelse .

2009-07-09 @ 21:41:07 Förlossningen Kommentarer (1)
Så nu skall man vara klyscig och över jobbig o skriva ner förlossningen :)

Jag lades in den 22:a juni . Som sagt så blev det ej riktigt som planerat, S var ej med mig efter allt som har hänt, så man åkte dig själv. Självklart fick man skjuts, inte av mamma som jobbade (man vill ju ej vara där innan ens tid), utav av A och syskonen. Super snällt, men väldigt ledsamt sen när de gick igen. Japp då kom tårarna. Man fick träffa en barnmorska som ville diskutera basic grejer och som helt plötsligt skulle sticka mig i fingret, stenvägrade . Då kom det fler tårar. Nästa möte blev med kejsarsnitts doktorn, så där satt jag dagen innan med hon som skulle skära upp mig dagen efter . Fler tårar, spec när hon började förklara hur hon skall gå till väga och vad som kan hända. Efter det fick man åka upp till OP avdelningen och prata med narkosläkaren, där hon skulle förklara ytterligare vad som skulle hända och vad som kunde hända . Fyfan jag tror att de människorna som gick förbi mig trodde jag väntade på ngt dödsbesked, vilket det egentligen känndes som .. När alla de möterna var klara fick jag hjälp med mina väskor till mitt "nya hem" (lite egen humor), som visade sig vara mitt hem de närmaste femton dagar. När jag väl kommer in på BB ser jag en tjej från min minna grupp, en av de få jag tyckte om, och hon har fött (vi hade samma bf)! Det satte igång en hel del saker i mitt huvud . Det plus alla skrikande barn samt ammande mammor, drog mig ganska snabbt till mitt rum. Där gjorde jag patetiska försök till och få det och se lite hemtrevligt ut så jag började packa upp min överdrivna packning ur DHL väskan. När det var klart var det ej mkt som fanns kvar och göra , maten var ej direkt lockande och knappast intressant och kolla på kanal 4 .. L kom mot kvällen och mot kvällen kom också ångesten .. Fick total panik, vi gick runt sjukhuset och jag började ifrågesätta allting, mina beslut, om jag var redo, Honom (dvs S) och allt där emellan .. Så Sandy reagerade som hon alltid gör och satt bara och skrattade efteråt och kollade på Beck, så att personalen bad oss och vara tystare. Blev dock nästan ingen sömn alls den natten, för mkt och tänka på. Satt ju och inväntade en dödsdom enligt mig själv .. Vaknade fyra utav att jag var stenövertygad över att ngt hade hänt med bebben och att jag skulle spy . Falsk alarm? Yes . Så efter dt gällde det bara och invänta kejsarsnittet och filosifera med L . Kunde ej dricka ngt eller äta ngt .. snacka om att man var törstig . Klockan 7 kom mamma och som vanligt kom hon med sin jävla soldat inställning (som e så himla populär i vår familj!) trodde jag skulle flippa ut på henne, ingen vidare stöd om man skall hacka på ngn! Men som tur var så vände det ju ganska rejält senare .. Kejsarnsittet skulle ske vid åtta, så man var ju inställd på just den tiden. Men nej dt blev ej den tiden. Narkosläkaren jag skulle ha skulle ej komma in förens vid 9. Under denna tiden fick man emla salva över hela kroppen där de skulle sticka mig med massa sprutor. Barnmorskan jag hade var helt underbar, men tårarna började spruta ganska rejält när hon började sticka mig. Klockan gick och jag fick höra att mitt snitt skulle bli av först vid 10 tiden . Trodde jag skulle bli galen . Det gick ej och kommunicera med mig och jag satt bara och grät och var jätte dåligt inställd till allt och panik slagen . Barnmorskan kom. Rullade ur mig i sjukhussängen och mamma följde med mig med sina sjukhuskläder, vi tog farväl av L. Vid det här laget får jag en aning blackout och hamnar i ngt panik stadie. Vi åker upp till OP rummet där jag möts av hur många kvinnliga läkare, barnmorskor, undersköterskor, narkosläkare samt en manlig undersköterska som påminde mig om M. Det började bli allt mer verkligt. Hörde mitt namn ekande - Charlie charlie . Alla bad mig och vrida och vända mig. Jag låg där naken med ett hårnät fullt med dropp och tårarna bara rann längs kinderna. Där mötte jag en annan barnmorska elr vad hon nu var och hon höll mig i handen och försökte lugna ner mig . Det var så skönt att ingen av de skrek på mig eller sa att jag var löjlig att jag grät utan de alla satt och försökte lugna ner mig. Sedan kom detta med och sitta upp och huka sig framåt med ryggen, först fick man lokalbedövning sedan kom epiduralen då var man så rädd så, hört ju en massa om det - smärtan samt förlamning. Men det gick ju hur bra som helst och emla salva is the shit (som man märkte sen när de skulle sätta dropp i handen, fyfan vad ont det gjorde utan emla salva innan). Det känndes så konstigt när bedövningen började kicka in, hela nedre delen av kroppen började bli varm och de bad mig och snabbt lägga mig ner för att jag skulle snart tappa känseln. Jag trodde ej på de alls utan var övertygad om att det ej skulle funka. Men när jag väl la mig ner kännde jag hur kroppen började domna av, jag tappade all kontroll och ville att de skulle låta mig gå. De körde tydligen upp en kateter på mig och då petade de mig på klittan och jag fick panik när jag kännde det . Haha tydligen var det helt normalt, jag kunde ju röra mina tår också. Sen var det dax o snitta mig. Jag hade ett skynke framför mig så jag såg inget men dt gjorde mama. Hon och hon underbara barnmorskan höll mina händer och försökte lugna ner mig. Till slut började jag tappa kontrollen i mina händer, de darrade så de band fast mig. Själva snittet tog egentligen tio min. Efter all medicin och allt så smörjde de in min mage med ngt, spännde fast mina ben, rullade bordet mot sidan och skärde upp min buk, fettlagren, livmodern sedan sögs fostervattnet ut och de pressade ut bebben från bröstkorgen ner. Fyfan när jag hörde honom skrika första ggn - helt jävla otrolig känsla. De bärde honom till mig och jag var i chocktillstånd. Han kissade på sköterskan och sedan la de honom brevid mig. Jag var så rädd att han skulle ramla, mina händer darrade fortfarande och jag var fortfarande bunden. Han rörde mig med sina händer och han blev så lugn utav och höra min röst, det var totalt obeskrivligt. Jag bad de och räkna hans tår och fingrar innan och att de skulle kolla på honom om han ej hade downs syndrom, var ju övertygad om att han var sjuk. Men allt var bra. De började sy ihop mig och alla på OP började säga grattis - hur känns det? Jag kunde ej koppla dt i mitt huvud att jag hade fått barn, en son, jag hade blivit mamma. Det var jävligt svårt och connecta med bebben efter ett snitt. Var så fokuserad på själva operationen att jag glömde av varför jag blev opererad. De sydde ihop mig och mamman höll bebben. De läkarna var helt fantastiska och medans de sydde ihop så frågade de mig hur jag mådde om allt var OK. Jag hade syrgas grej i min näsa och mitt hår var genomblött av mina tårar och jag kunde ej tänka på ngt just den stunden. Det sjukaste var att vid slutat så känndes det lite skönt när de sydde ihop mig. Bli snittad, den känslan e konstig. Du känner dig avdomnad och att ngt händer men du känner ingen smärta. Fan blev helt imponerad. De sydde mig och sedan drog de mig ner med en sådan handduk till sängen, haha var ju bäng elr ngt känndes som man flög ner. De körde mig till uppvaket där jag började röra mina ben ganska snabbt och jag fick isglass. Var mer fokuserad på och få isglassen än och få hålla mitt barn, som sagt fick ej ihop dt i mitt huvud. Var hungrig och törstig. Fick ngn reaktion, tydligen normal och kroppen började klias - fick medicin mot dt. De la bebben mot mig. Vi båda nakna och de bad mig och amma honom, när man har fått morfin gjorde det ju inte alls ont. Men dt var en speciell känsla. Jag kördes ner efter en halvtimma ungefär till BB där L väntade. Wayne gjorde dock ifrån sig ljud, han gnydde. Men allt var över och allt var ok, jag levde - han levde. Mamma fick panik och skulle gå, L skulle iväg och operara sitt ben och mormor kom föbi snabbt men gick med mamma. Jag var själv, men jag hade min bebis - trodde jag. De var oroliga varför han lät så de började göra en massa tester på honom och till slut säger de till mig att han måste åka till neotal och att de ska ta honom ifrån mig. Fyfan vad moderskänslorna kom där, jag började störtgråta, förbannad att de skulle ta min son ifrån mig. Men jag visste att de var tvugna. Fyfan vad rädd jag var , trodde att det var ngt allvarligt fel på honom. De kom barnmorskor som pratade med mig om hur det var med mig, super gulligt. Sedan sa de att jag skulle försöka sova, hade enbart sovit i 3 tim eller mindre. Jag ville inte men ah innan jag fick ngt sagt så hann jag o somna. Jag plingade och bad de senare och åka med mig till neo avd. Jag fick träffa min bebbe. Han hade slangar vid sina händer och fötter som skulle kontrollera hans syrenivå. Var hemskt och se. Jag ammade igen, kännde vid detta tillfället att det var ju ej farligt och amma haha .. Mmmh yeah right! Var uppe hos honom flera ggr. L kom senare och vi besökte mitt hjärta igen. C och H kom också och hälsade på mig, lämnade av presenter helt sött. På kvällen ville jag upp och gå, ville veta om jag ens kunde röra mig igen (även här övertygad om att jag skulle bli förlamad från brösten neråt) och de hjälpte mig mot kvällen och wow jag kunde gå, gick som bambi men jag gick iaf! Så jag slapp sängen och fick en rullstol. Kul! Haha L och jag samt mamma gick och hälsade på bebben, han sov. Jag blev ledsen men visste att det var för hans egna bästa. Mamma gick men L sov över. Jag kunde ej sova. Var uppe och bloggade och la upp bilder och allt möjligt. Känndes helt sjukt och ej ha min son med mig. Sov knappt ngt den natten och så fort jag vaknade så satte jag mig i rullstolen, men då kom en BM och drog mig ur den. Risk för blodpropp e hög om man ej rör sig. Hon bm satte ett spår i mig haha påminnde mig om S, så jävla rå och brutal fyfan helt jävla skön. Tror jag blev lite småkär i henne under de två veckorna haha.. Så sakta men säkert i sjukhus kläder gick jag upp till neotal. Fick reda på att allt var OK med min pöjk och han gnydde ej lika mkt längre, jag fick ta med mig honom. Fyfan vilken lyckokänsla. Jag e imponerad över hur operationen gick och hur bra personalen tog hand om mig och bytte blöja på mig och allt haha. Jag mådde bra efter OP, sedan fick man ju en infektion i mitt snitt dock. Blev så arg att de på BB ville ej tro på mig och att dt gick flera dygn och att jag var tvungen och gråta innan de tog mig på allvar, det skall ej vara så. De kollade crp (blodanalys) och hade en infektion på 150 och den skall ligga på 5 eller under hade samt 38,1 graders feber och snittet bara rann blod, var samt sårvätska - hemsk syn. De bad om uräskt att de ej trodde på mig. Bebben började tappa vikt. Han vägde 4,6 när han föddes och sen så vägde han under 4,1. blev så ledsen. Detta resulterade att vi var på bb i femton dagar (14 för hans del). Han fick även torsk på tungan även detta trodde de ej på mig att de var. Asså snacka om att man e en grönsak och vet ingenting tydligen. Nu får han medicin, som han spyr av stackarn. Men man skall ej klaga han e helt frisk, börjar lägga på sig, min mjölk rinner på som om jag vore en ko (dock suger han ej tillräckligt länge och måste matas med sempe elr utpumpad mjölk) och blöjbytet har gått bra! Fick mycket hjälp med allt på bb och man gick ju ut därifrån som en mini expert. Men dock märkte man hur dagarna gick och personalen började bry sig allt mindre. Det fanns dock ngra helt underbara barnmorskor som jag kommer föralltid och minnas. Allt som allt gick det så bra som det kunde och nu är jag och min pojk hemma och vi skall börja leva våra liv oavsett hur svårt och turbulent det kmr bli nu.
Tack ännu en ggn alla som har visat hur mkt de bryr sig.
Skall lägga upp lite bilder sen på förslossningen - från mammas stenålders kamera, ska bara scanna in de så fort jag får chansen!

And that's the whole story folks!

When will it end??

2009-07-03 @ 23:41:13 Allmänt Kommentarer (1)
Yes då är vi strax inne på dag tolv på sjukhuset .. och inget snack om och åka hem än tyvärr, fucked up vilken otur man har .

Design av Tasnim