När man har en dålig dag får man påminna sig om alla framsteg man har gjort.

2015-03-09 @ 18:11:12 Filosofi Kommentarer (1)
Idag är en sådan dag där jag låter min hjärna rulla på som ett jävla tåg som blivit kapat, måste tillåta mig själv och ha sådana dagar också antar jag. Livet är inte en dans på rosor och är man en känslomänniska är det lätt hänt att man tar väldigt mycket in till hjärtat. För och nackdelar som med allt annat. 

I fredags hade jag ett möte på arbetsförmedlingen, ett möte jag insåg att jag hade ångest inför när jag på lektion inte kunde koncentrera mig för fem öre på. Jag hade inte varit på det stället sen jag smockade in i väggen för x antal år sedan. När jag var tvungen och bete mig som en psykopat för och bli tagen på allvar. En mörk och jobbig period i mitt liv som skulle visa sig nu i efterhand att det var det bästa som kunde hända mig, för idag är jag en ny människa.

Jag brukar inte skriva så mycket om det privata längre men känner att jag bjuder på det idag då jag själv behöver läsa hur bra jag faktiskt är? Jag möttes upp av min kontakt jag har. Han insåg ganska snabbt att jag ville fly, men bara sådär möts jag av min gamla handläggare. Hon som såg mig för hur jag egentligen var, hon som sa att det var "okej". Jag behövde ej le om jag inte ville och jag behövde ej gråta för att hon skulle förstå allvaret. Hon var den enda som lovade och hjälpa mig och som höll löftet, jag har henne och tacka för mitt liv och den jag är idag.

Mitt i allt dök kvinnan upp i af som mötte mig när allt var som värst. Våra möten minns jag än idag inte, bara att jag bröt samman helt. Tack vare henne fick jag kroppskännedomen, tack vare henne kunde jag påbörja en resa som jag då inte var ens villig och påbörja. Sen var det han mannen, han som alltid förstod mig - han var där och honom skulle jag ha möte med. Han var grön, ett tecken på något positivt.

Helt plötsligt slog det mig - här stod alla människor som faktiskt hjälpte mig, som gav mig en ny chans på livet. De gav mig inte bara acceptans - de gav mig tid, verktygen för och lära mig om (KBT och kroppskännedomen). De gav mig en axel och gråta på och lyckades övertala mig om att allt kommer bli bra, trots att jag inte trodde på det så fortsatte de och gav aldrig upp. Jag började nästan och gråta, jag som slutat med det? Jag blev så rörd, alla var samlade.

Jag slängde iväg mig massor av tack och kärleksförklaringar ikombo med lite gudadyrkan. Jag i ett nötskal. De blev också rörda. De såg skillnad på mig. Jag kände mig inte längre som utbölingen utan jag var en del av gänget - jag var lika mkt värd. Den känslan är den bästa känslan i världen för mig - för jag trodde aldrig den skulle bli möjlig. 

Mötet hölls och jag insåg hur positivt jag tänkte. Fröken negativ? Hur jag började planera en framtid och jag kände inte rädsla utan glädje? Hur jag vill inte ge upp utan fortsätta och kriga vidare - för och vara lycklig och ha ett bra liv. Jag insåg hur mkt jag har förändrats sen jag var där sist. Den brutna tjejen som kom in med tårar över sina kinder - jag är inte henne längre. Den känslan.

Mötet blev längre än vad jag trodde den skulle vara. Missade träningen, men ingen ångest över de. Jag vet vad jag vill nu. Planen är och börja en utbildning snart, kanske april, helst inom lager och logistik - som skall leda till praktik och sen till jobb. Jag vill detta, jag? Låter kanske sjukt för vissa men för mig har detta varit som om jag skulle vinna på lotto - totalt omöjligt. 

Jag gick därifrån med en underbar känsla - från arbetsförmedlingen med massor av myndighetsfolk? Haha aldrig i mitt liv att det scenariot skulle utspela sig. Jag kände hur känslorna började bubbla upp. Jag ringde Lawrencia. Min ängel som har varit där sen dag ett och som aldrig gett upp om mig eller fått mig och känna mig mindre värd. Du betyder allt. Denna gången grät jag tårar av lycka - jag ser ett ljus i tunneln.

Jag har kommit så långt i mitt tänk. Jag har insett vad som skadar mig. Jag ger fokus där det behövs och jag inser att kärleken för mig själv är avgörande i varje situation. Jag är inte perfekt och jag är inte färdig med min resa, men jag är en jävla bra bit påväg. Jag är inte längre tjejen som ser allt svart och tänker "jag vill inte dö men jag vill inte leva". Jag har fått en andra chans i livet. För det är jag evigt tacksam. Och jag är grym, jag vågade gå ur min comfort zone.


L slog huvudet på spiken ikv - riktigt "aha-moment" .

2013-10-24 @ 01:17:33 Filosofi Kommentarer (2)
The deal is six months from now, note to myself .





I really should go to bed ..

2013-06-22 @ 23:35:55 Filosofi Kommentarer (2)
 
 

Tisdagen den 28:e maj .

2013-05-28 @ 22:36:00 Bilder Kommentarer (1)
 
Ja, hur har denna tisdagen spenderats?
 
Morgonen började med sista kroppskännedomen i grupp. Thank God att det var sista ggn. Inte för att det är ngt fel med människorna i själva gruppen, utan det har mer med mig och göra. Sitta i 90 min och göra massa andnings och kropps övningar med massa folk känns waaaay utanför min komfort zon kan vi ju lungt säga.
 
Dock e jag glad OCH stolt över mig själv att jag har dykit upp på alla sessioner förutom en. Yeey me. Babysteps? Fick iaf thumbs up från hon som håller i gruppen. Denna ggn gick det ngt bättre då jag kännde mig ej lika stissig dock mådde man kalas illa och fick en pollen allergi shock till max. Känndes som en sådär kombo? De sista 10 min skall man ha tyst meditation gick förbi i ngt snabbare tempo - dock kopplades hjärnan ej ur. Men hey när gör den det egentligen?

Efter sessionens slut så sitter man alltid ner och pratar om hur man inviduellt upplevde det och det var en tjej där idag som sa ngt som "made my day". Hon nämnde att det är inte alla som förstår i ens omgivning vad man går igenom med sig själv och att när man dyker upp där (och liknande ställen) så vet man att man är inte ensam om och må som man gör och känna som man gör. Att det finns "vanliga" människor som har likadana problem - på så sätt känner man sig iaf inte ensammast i världen, och jag kännde mig ngt mer normal än vanligt. Att ngn annan känner likadant som en själv kan vara svårt och förstå ibland. Jag får ju för mig ibland att jag e den enda i världen med alla konstiga problem. Typ problem som sitter i huvudet? Och idag, med hennes ord, kännde jag att det var inte fallet - det finns andra. En zon där ingen dömer en. Sweet. Dock är grupp inget som jag vill fortsätta med. Kanske inte riktigt där än, kanske inte riktigt min grej? Hmm ..
 
På eftermiddagen blev det en tripp mot Frölunda för och möta upp älskade L och dricka kaffe och äta god mat - och som vanligt massa skitsnack. Som plus i kanten fick Wayne leka med sin kusin en stund. Känns awesome och kunna ha vänner som man vet att oavsett hur lite eller mkt man ses alternativ hör av sig till så är ens relation exakt likadan - som ingen tid går förbi och man vet exakt vart man har varandra. Sådana vänner är guldvärda. Som man kan prata om allt med utan och bli dömd eller tjatad på. Har inte många sådana vänner, och de jag har är guldvärda för mig. Även om jag inte är sj duktig på och påpeka det för de. Men hoppas att alla de som vet - känner sig träffade.
 
I övrigt har man haft en katastrof dag i skallen. Egentligen sen igår? Har inte vart en lung stund där uppe alls. Bara en massa skrik i en orkan fart. Om man är trött? Ouí. Jag tror det har med mensen och göra? Jag väljer och skylla på den iaf. Kännt mig sådär halvt bipolär och haft ADHD damp på det (nej jag har ingen diagnos men ibland börjar man ta mig fan undra?). Sjukt jävla tröttsamt. När man är i grund och botten medveten om allt som händer i ens liv styr man själv och det senaste året har man fått en jävla självinsikt, så undrar man om man är pantad eller om man blev tappad som barn. Det är som och gå in i en byggnad som brinner och man tror att man kommer komma oskadd ut om man sätter sig mitt i elden och somnar. Så säger en röst att man kanske inte gör det, vad skadar det och testa det? Chansa! Sen vet man att man antagligen kmr dö eller få 95 procent brännskador över kroppen.
 
Jag anser mig själv vara en smart tjej, jag vet ej varför jag målar upp en bimbo bild av mig själv och mitt liv? För jag menar när man vet att vissa saker är idiotiska och MAN ÄR MEDVETEN om de så tar man sig ur det. Eller? Eller varför fortsätter man och köra mot rött ljus? Är det för att smärtan är den enda bekanta känslan man har? Känns den som hemma? Ibland så undrar jag om all hjälp jag får om den verkligen hjälper mig? För så fort jag får ett dilemma presenterat för mig i mitt liv så tappar jag ändå all sund förnuft? Så fort ngn putter så faller man? Och trots att jag vet bättre så springer jag in i den jävla brinnande byggnaden. Så säg mig. Om man är medveten om att ngt man gör är idiotisk och sen kmr dt antagligen och smälla upp i ens ansikte (på ett eller annat sätt) - vad skyller man på då? Vädret? För jag menar man kan ju ej leka dum och säga att man inte visste att eld var farligt? Ibland så tror jag att och vara en dum blondin hade vart så mkt lättare. Om man bara hade vart en i mängden. Som man vore som alla andra robotar. Som ens största problem var att killen/tjejen ej ringde upp en efter en natt av passion (haha). Om man skall välja en röd tröja eller en blå tröja. Härliga problem egentligen. Ej haft sådana på år haha. Tycker dt e värre och ha problem som kräver så mkt ansträgning och lösa - problem som sitter i skallen. Problem du ej kan operera bort eller medicinera bort. Jag tror stenhårt på att man skapar sin egna lycka men sjukt jävla jobbigt när man motarbetar sig själv och ej fattar efter så många år att man ej skall vara sin egna värsta fiende. Jag tror jag e bara knäpp, and thats that. Jag hoppas en vacker dag att jag kmr skratta åt alla mina små kottar i mitt huvud. Så sitter man där i Jamaica med sina trummor och chillar. Haha. 
 
What the FUCK pratar jag ens om? Ärligt? Jag fuckar mig själv ibland. Välkommen to the wonders of Charlies brain. Hope you enjoyd the ride. Kassera allt jag skrev. Mer jag som tänker högt - eller ah skriver i detta fallet. Men en dag som idag bjuder jag på det, och som sagt jag skyller på mensen. Och mitt panik lyssnande på "Marina and the diamonds - How to be a heartbreaker". Jävla låt som gått på repeat. Don't ask why - I have no fucking idea, or do I? Haha ne vet inte .. Jävla Glee ..
 
Nu slutar jag skriva. Innan jag ballar ur .. mer än vad jag har gjort dvs haha.
 
 
 
 

Opersonligt?

2012-03-21 @ 10:31:45 Filosofi Kommentarer (4)

Nu har jag länge funderat på om jag skall skriva detta inlägget eller inte .. Ändrat mig tusen ggr.

Känner att den senaste tiden har bloggen varit så himla opersonlig .. Det har haft sina anledningar ..

Vart skall man börja egentligen ?

Fram tills november hade jag allt jag ville ha egentligen, åtminstone en glimt av det .

Jag hade mot alla odds fått ett jobb, ett jobb jag trivdes med. Jag gav verkligen 110 procent och lite till. Även om det knakade lite personligt gav jag all fokus på jobbet. Med veckornas gång insåg jag hur enorm min ångest egentligen var, märkte hur den smög sig på så fort jag slappnade av. Kan ärligt säga att utan min dåvarande chefs stöd hade jag aldrig klarat av jobbet plus mina tankar, jag hade gett upp. Blev förvånad av mig själv. Jag har alltid velat jobba och aldrig haft ångest för det - fattade ej vart det kom ifrån ? Började bli mer säker och började förstå att livet kunde bli bättre. Även om Wayne mådde dåligt av och vara så länge på dagis visste jag att jag gjorde detta för honom, för att vi skulle kunna ha det bra. Känslan av och vara misslyckad som person började avta. Jag kände hur jag utvecklades som människa , allt skulle bli bra .

Sen kom smällen - jag blev uppsagd. Även om det på ett konstigt sätt kändes skönt med tanke på all ångest och Waynes välmående - så föll hela min värld samman igen. Jag hade misslyckats ännu en ggn. Ännu en ggn blev jag ett jävla low-life som är beroende av samhället. Jag är medveten att jag blev uppsagd pga arbetsbrist men det spelade ingen roll, det gör det fortfarande inte, jag hade misslyckats.

Jag visste ej då hur jag skulle ta mig vidare och jag vet ej fortfarande det. Jag la ner så mkt av mig själv på det jobbet, offrade så mkt och ändå allt för ingenting . Visst tagit med mig så mkt positiva saker men det spelar ingen roll just nu hur livet ser ut i dagsläget . Jag vet ej vart jag skall ens börja. Tanken av Och börja jobba igen, börja om från början skapar panik ångest - varför ? Detta är ju ej jag?? Fattar nada.

Sen kom en till smäll. Problem älskar och komma hand i hand förstås. Dock kan jag ej säga vad det var. Men en sak är säker, det förstörde mig totalt. Fick mig och känna mig som ett missfoster, som allt jag har gjort fram till den punkten inte spelade ngn roll - jag var bara skadad gods. Äcklades av mig själv och sorgen inombords växte starkare. Hela jag hängde i en skör tråd.

Jag hade hoppats , eller rättare sagt jag var övertygad att inget mer dåligt kunde inträffa efter detta - jag hade så fel . Det kom en till smäll.

D hade skaffat sig en tjej . Trots att vi ej var ngt par och hade ej varit det på länge så trodde jag på honom när han sa till mig att han ej var redo för ett förhållande och skulle någon av oss träffa ngn skulle vi vara ärliga med detta. Naiv är vad det jag var. Fick reda på det via en vän som såg det på FB, av alla möjliga sätt. Jag bröt samman, både fysiskt och psykiskt - aldrig haft en sådan reaktion i mitt liv. Jag smsade honom, jag fick sådana svar som verkade som jag aldrig betytt något. Det krossade mig ännu mer. Tårarna bara rann. Så jag gjorde det jag alltid har gjort bäst - flippade ur helt och var elak. Nu många månader senare känner jag lite ångest för det. Jag har försökt och bearbeta honom ordentligt sedan den dagen, bearbeta att han har gått vidare o att han aldrig kommer vara min igen. Många sömnlösa nätter, många tankar i form av minnen - många besök hos min kurator.

Jag förstår att det som hände var det bästa som kunde hända. Han behöver ngn som är ung. Som inte har barn och som befinner sig i det stadiet i livet där han är. Jag vet att vi hade inte fått det och fungera , vi hade försökt så länge utan och lyckats. Jag vill att han skall vara lycklig, oavsett vad som har hänt så förtjänar han och vara lycklig .

Men det betyder inte att det gör mindre ont för det, det betyder inte att känslorna inte finns kvar. Att alla minnen inte hemsöker nig fortfarande. Hur allt påminner mig om honom - hur allt tycks handla om honom . Men jag vet att det är såhär det var menat att det skulle vara. Men han kommer alltid ha en del av mitt hjärta och jag kommer alltid och älska honom och önska att saker och ting hade sett annorlunda ut.

Jag såg honom för någon vecka sedan, mot alla odds. Jag ville bara springa ut ur vagnen och krama om honom. Men jag måste släppa taget, för det är bättre såhär jag vet det. Men vad jag hade gjort för och gå tillbaka till vår första dejt, känna honom nära igen - höra han säga hur mkt han älskar mig . Sorligaste Är att jag hittade en video från honom mitt i all kaos där han get sin kärleks förklaring och jag kan ej med och ta bort den eller ngra bilder, fuck. Men det är bättre såhär och jag kommer och klara detta, det kommer komma den dagen då det går och leva med sitt krossade hjärta.

Mitt i min psykiska kollaps kom ytterligare en bomb. Min mormor blev sjuk och min mamma var borta. Insåg hur lätt man tar föregivet att ens familj kommer och leva för evigt, att döden ej finns - att alla kommer leva lyckligt i alla sina dar. Det är sådana här situationer man inser hur snabbt allt kan ta slut. Jag har börjat ta avstånd från mormor, vill ej det egentligen men vet ej hur jag skall göra. En vacker dag kommer ej hon och finnas med oss längre - den tanken får mig o vilja sluta andas ..

Det enda som jag fortfarande hade kontroll över var min vikt - det höll mig flytande ovanför vattenytan. Självklart skulle även det spricka. Inte konstigt egentligen med all stress med alla problem och då man insåg att leva på 6500 kr per månad med ett barn ej e möjligt.

Jag började inse att det spelade ej någon roll hur positivt jag försökte se saker och ting - livet hade bestämt sig och falla samman. Hur skall jag ta mig upp ur detta mörker?

På allt har en till sak hänt som får mig och ligga sömnlös på nätterna, låsa extra låset - och be till Gud att det kommer sluta bra . Vet dock ej hur mkt jag klarar av innan jag faller samman helt och kmr ej orka resa mig upp igen.

Jag är en mamma på detta. Det har varit svårt , spec när lilleman har sina stunder. Men jag försöker, jag försöker hålla mig ovanför ytan och ek drunkna helt.

Det är säkert en massa andra saker som har hänt emellan men börjar bli då avtrubbad på allt att jag har en tendens och glömma det.

Vart så jobbigt det senaste att inte ens orkat skriva av mig i bloggen - bara irrat omkring i dvalan och isolerat mig från allt och alla.

Jag måste börja i någon ände , jag måste börja se ljuset igen och jag måste vilja leva livet .

Nu är detta en massa tankar och ord.. Skulle kunna skriva en bok om detta .. Men det får räcka för nu, känner mig helt matt efter och ha skrivit ner detta. Gosh ..

Skriver från iPhonen så får se om det går och publicera.

....


"Vem är du som person?"

2012-01-13 @ 18:13:12 Filosofi Kommentarer (3)

Var på jobb intervju idag, yeyy.

Hur det gick? BLÖÖ.

Vet ej vad som hände med mig idag. Mådde illa pga mensen, var typ blind pga vageln - så mina ögon vandrade runt lite mot min vilja. Allt det och att mina tabletter, som jag äter pga mensen, gjorde mig halvt efterbliven idag och trött.

Sen fick jag frågan - "Vem är du som person?".

Wow .. flatline.

Jag brukar vara super duktig på och svara på det, är helt otrolig på jobb intervjuer om jag kan påstå det helt kaxigt. Men idag .. vettefan vad det var med mig idag.

Jag insåg ngnstans efter frågan att jag har ingen blekaste aning vem jag är. Har mer eller mindre haft en livs kris de senaste månaderna och har fan ingen aning vem jag är eller vad jag vill få ut ur mitt liv.

Nämnde att jag är mamma, Atkins och träning och mina drömmar om och bli polis. Sen slutade jag prata. Visste ej vad jag skulle säga mer?

Tragiskt egentligen. Har verkligen tappat fotfästet. Har hänt för mkt på för kort tid och vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja i. Efter idag insåg man också identitets krisen. Allvarligt?

Märkt att så fort jag börjar få kontroll på mitt liv igen så faller det samman. Så fort jag är nära mina drömmar så krossas de. Sen har jag insett att inget i livet gör mig nöjd eller glad längre. Allt är bara tillfälligt. Ytligt.

Fan vad jag känner mig tom. Ingen aning vad det är med mig. Inte ens så att jag är ledsen eller tycker synd om mig själv. Tycker bara helt enkelt ingenting just nu och livet rullar på i en dimma. Tomt helt enkelt?

Ngnstans på vägen har jag ramlat av mitt tåg och vet inte om jag orkar riktigt och backa bakåt och hitta mig själv - make sense?

Helt enkelt flatline i hjärnan och i hjärtat. Hoppas man rycker upp sig snart ur denna dimman, börjar trötta ut mig. Ger mig sömnlösa nätter.

Jag hoppas jag vet vem jag är som person och vad jag vill få ut ur mitt liv nästa ggn ngn frågar .. Innerligt hoppas jag att jag ngnsin kmr känna igen.

Jaja ..


Turn my sorrow into tresure gold | Insomnia .

2011-12-13 @ 23:24:16 Filosofi Kommentarer (2)

(Adele is the shit.)


I let it fall, my heart,
And as it fell, you rose to claim it,
It was dark and I was over,
Until you kissed my lips and you saved me,
My hands, they were strong, but my knees were far too weak,
To stand in your arms without falling to your feet,

But there's a side to you that I never knew, never knew,
All the things you'd say, they were never true, never true,
And the games you'd play, you would always win, always win,

But I set fire to the rain,
Watched it pour as I touched your face,
Well, it burned while I cried,
'Cause I heard it screaming out your name, your name,

I set fire to the rain,
And I threw us into the flames,
Well, I felt something die,
'Cause I knew that that was the last time, the last time,

Let it burn.


 (och plåga sig med youtube is awesome.)


När allt känns som om det går åt fel håll ..

2011-10-09 @ 21:48:51 Filosofi Kommentarer (5)

Dubbelpass idag. Gick helt OK, känndes skönt efter såååånt jävla långt uppehåll ..

Men det slog mig idag .. Fan vad motivationen har sjunkit ner till noll egentligen. Ah okej, kanske ej noll men typ sådär två. Märkte också hur snabbt kroppen ändras när man slutar träna. Kikat hela veckan på Atkins bilderna och även om jag SER smalare ut så såg jag mer fit ut för ngn månad sen. Röven va ej på g mot marken direkt. Blir så svårt och hålla motivationen öppe när du vet att du bara har helgen på dig för och klämma in dina fyra pass och gör du ej dt får du bajs ångest. Sen går man hela veckan och knappt rör sig. Blir så, hur skall man säga detta fint (?), avundsjuk på mina arbetskollegor som har börjat och träna. Alla som har den lyxiga möjligheten och göra vad de vill efter jobbet. Ironiska är att jag vill bara ha mer tid. Jag vill kunna träna. Jag vill umgås med min son.. En del av mig saknar mitt arbetslösa jag. Helt ärligt. Kanske man ej skall säga så? Men saknar och kunna träna fyra dgr i veckan - inte klämma in fyra pass på två dagar och göra det halvhjärtat. Saknar och kunna gå ut med lilleman och ej känna mig pressad och åka hem och laga lunchlåda. Saknar och känna mig irriterad över och gunga på samma gunga i två timmar ..

Denna helgen har varit riktigt jobbig. Wayne har ballat ur totalt. Idag när S (mammas kille) skulle ta Honom fick han total panik. När de skulle åka hem med Honom, till mamma då, så skrek han "mamma" halva vägen. Vad har hänt? Han är agressiv, han lyssnar inte och nu vill han inte vara med ngn annan än mig. Vet att dt e stor omställning för Wayne. Jag jobbar så vi skall kunna ha det bra. Men just nu känns dt som det går på min sons bekostnad. Jag vet ej vad jag skall göra - fixa nanny? Så han kan leka mer ute, så han kan möta upp mig direkt efter jobbet? Så vi kan få en timma extra ihop? Jag tror just nu att han känner sig lämnad ..

Jag vill också kunna känna mig bra. Med mig själv. Helt ärligt jag rör mig knappt något. Jag tar som sagt vagnen fram och tillbaka till jobbet och sitter, bokstavligen sitter, hela dagarna. Känns som allt bara svullnar på mig. Får panik. Är så rädd och bli tjock igen. Så rädd och gå upp i vikt. Ja, kanske har jag ångest för det är exakt en vecka kvar tills vägningen och jag har fortf ej skärpt mig. Jag hatar denna ångesten jag får innan vägningen o hur långt innan den egentligen börjar. Vart så arg hela dagen idag. Var otrevlig mot en på SATS, gud vad jag bad om ursäkt. Inte alls min mening .. Jag har en tendens och fastna i min svarta värld.

Tycker min kropp är så äcklig. Kom på dock den magiska idén att man kan ta en sport hoodie över allt annat på gymmet så ser man ej huden på magen, dt hjälpte. Men är så trött på och se ut så här .. Känner av detta allt mer nu .. orkar orka orkar inte. Hade man ej haft Wayne hade jag fan trixat med kökskniven och fått igenom dt kanske så? .. usch svarta tankar .. men orka .. Allt med denna läkartiden jag skall ha igen har satt igång tankarna kring OP planerna igen. Där skall jag stå igen. Förklara Atkins, min målvikt och varför jag mår som jag gör pga min kropp. För att hon skall sedan kritisera allt .. Tvinga och väga mig och sedan ta bilder som jag måste titta på .. bilder på min kropp som jag anser inte är min . Makes sense? För att Sahlgrenska skall säga nej, inte ens direkt till mig eller live för den delen, ett halvår senare. Förstår inte vad som är meningen med det?

Och nu, det enda som har fått mig o härda ut, är träningen - och den excisterar inte? Vet att jag snackar om och skaffa hemutrustning .. typ vid löningen .. men ändå .. har inget tålamod. Lovat mig sj att denna veckan skall jag träna hemma med mina kort och hantlar. Jag måste maxxa innan vägningen .. Jag har försökt och vara snäll mot mig själv idag .. jag har verkligen försökt .. Jag hade på mig ett par 27:or, Monki jeans, som jag köpte för drygt en månad sen som jag knappt fick på mig då, och sa till mig själv "Charlie du har 27 i byxorna och tröjorna är XS - hur kan du vara tjock då? Hur kan du se stor ut då?". Men det är svårt .. Hatar sådana dagar. Hatar och behöva tänka in i framtiden. När jag kmr bli lycklig. Inte nu lixom. Kan inte allt fixa sig nu?

Kan inte Wayne få dagis nära mitt jobb? Kan inte Wayne förstå att allt jag gör är för att vi skall kunna ha det bra? Hur klarar man av och jobba, hålla sig hälsosam och tränad och fortfarande vara en mamma? Och däremellan ha tid för sig själv? Utan och krascha lite på insidan? Hur vet man vad man skall prioritera? Hur skall man försöka se det positiva i allt fast allt sakta men säkert faller samman? Kan ngn förklara vrf jag är så himla nere. Varför livet känns som det går på autopilot och leendet på en on/off knapp? Varför det känns som allt är fel just nu?

Jag har en underbar frisk son. Jag har gått ner nästan 60 kg och nästan 9 kläd strlkar. Jag har äntligen fått jobb och får in dubbelt så mkt pengar som när jag gick på soc, jag klarar mig själv. Jag har allt. Varför känner jag ingen lycka? Jag känner mig så jävla tom på insidan, som om ngt saknas, som om ngt äter upp mig inifrån. Jag vet inte riktigt längre vad som är vad. Allt är en jävla dvala. Jag vet att jag inte kan gå runt och må såhär.

Jag menar visst om en vecka .. tänk så står det 65 kg. Jag kommer bli super glad. Om det står plus? Då tar jag en bloggpaus. Men om det står dt jag vill, kommer jag bli lycklig igen? Nej . För då blir dt nästa steg. Då är det fortfarande 15 kg kvar. Men då är det också 5 kg kvar till OP konsultationen? Men även om det är så - hur skall jag lösa det ekonomiskt? Tänk så får jag ej jobbet? Skall jag lita på mammas ord att hon kmr hjälpa mig? Eller skall jag köra på bluestep lån? Typ världens knasigaste lånevillkor. Vem kommer hjälpa mig med Wayne då? Men hur länge skall jag behöva nöja mig? Hur länge skall jag se ut såhär? Skall jag bara vakna upp en dag och baaaaaam så är jag 40 år och ser ut som hundra? För ta mig fan att jag ej har en kropp som en 20 åring nu när jag är 20 år.

Jag försöker göra mig själv lycklig. Jag fantiserar om och se ut som jag vill göra. Jag blir glad av och tjäna pengar. Jag blir lycklig av och shoppa. Jag smälter varje ggn Wayne säger "mamma gosa?". Men allt är bara för stunden. Kommer på att mina fantasier är så långt borta från verkligeheten just nu. Jag inser att pengar försvinner lika snabbt som de kommer. Jag inser att kläder förlorar sin betydelse ganska snabbt. Wayne blir gnällig och agressiv och vill ej kramas längre. Som sagt allt är bara för stunden. Vrf är det såhär i skallen på mig?

Jag tror på att operationerna hade gjort mig lyckligare. Jag tror på att en fastanställning kunde ha gjort att Wayne kunde ha fått gå på ett bättre dagis och mindre timmar. Jag hade haft råd och anställa ngn nanny. Jag hade kunnat träna. Just nu är allt så jävla långt ifrån. Just nu är allt bara .. ja .. jag vet inte .. ngt?

Jag skriver väldigt flummigt och konstigt nu jag vet. Jag vet inte ens vad som är poängen med detta inlägget. Jag är bara rent allmänt trött. Jag vill bara sova. Krama Wayne. Inte se min äckliga hud. Jag vill bara känns ngn mening med livet och det gör jag helt ärligt inte just nu .. Skit jävla jobbigt.

Sen kanske jag behöver bara få detta ur mitt system då det är måndag imorgon. Imorgon måste jag vara på topp på jobbet - "D-day". Men idag får jag vara ledsen. Idag får jag känna mig tom. Imorgon mår jag bra och allt är i regnbågens färger. Imorgon har jag som tur är kurator samtal ..

Men vem vet vad morgondagen kan bringa? Man kanske stöter på ngn som kan lösa alla ens problem? Man kanske får ha drömmar iaf?

Men idag .. idag säger jag god natt! Idag önskar jag att ngn kunde bara krama om mig och säga att allt kmr bli bra. Du är inte ensam, för just nu känner jag mig jävligt ensam .. och som en kass mamma. Jag tror inte att det är ngn bra dag idag ..

..


.

2011-09-05 @ 19:40:57 Filosofi Kommentarer (1)

Sometimes the path that you want to travel on
is not the path you are ment to take

- at least not right now, in time perhaps?

 ..


When you just stop breathing ..

2011-09-01 @ 20:39:48 Filosofi Kommentarer (1)

.. and your whole life turns upside down, which path shall you choose?


When love is a scary thing

2011-07-27 @ 21:48:11 Filosofi Kommentarer (7)
Haft världens sämsta dag. Alla planer man hade gick raka vägen ner i papperskorgen.

På det hela ringde mormor. Ville egentligen ej svara.

Nu kanske dt låter hemskt. Men har verkligen undvikit henne. Sedan hon blev sjuk och blivit i behov av hjälp har dt bara blivit fucked i min hjärna. En kvinna som alltid har tagit hand om sig själv, varit som en extra super mamma till mig, sprungit ärenden själv över hela gbg i 80 års ålder - totalt oövervinnlig. Hon blev helt plötsligt gammal. Det slog mig verkligen för ett tag sen. Fattar inte hur allt kunde ändras bara sådär över en natt.

Hon låg på mönldal i över en månad om inte mer. Jag besökte henne, såg henne ligga där knappt rörandes och kunde ej gå på toa själv. Hon fick bo på ålderdomshem, började gå med rullator - de gav henne mat. Massa andra gamla o sjuka människor. Min mormor?

Sedan fick hon komma tillbaka hem. Allt skulle bli bra igen. Men sakta börjar hon glömma saker, vet ej vart hon är - minns inte vad hon har pratat om. Ja, hon kanske är 86 år, men hon har alltid varit så full av energi och liv i mina ögon. Jag minns när jag gick till henne och jag skulle hjälpa henne och ta på sig sina kläder. Hennes bröstkorg hade gått ihop med hennes mage och hon andades ansträngt. Jag hjälpte henne med hennes skadade ben, jag tvättade henne och borstade hennes hår. Alla saker hon hade gjort för mig när jag växte upp gjorde jag nu för henne. Vrf kunde jag ej göra dt med glädje? Allt dt skrämmde mig. Min mormor börjar bli gammal. Jag vet att alla dör. Men i min värld har jag alltid trott att hon skall vara frisk för evigt och leva för evigt, bryr mig ej hur dt låter. Min mamma tar hand om henne, hon har hemtjänst - t.o.m morfar går dit som är 75 år och hjälper henne medans han har Wayne. Vrf kan jag ej med och gå dit också? Jag är som hennes dotter, hon har uppfostrat mig som hennes egna barn.

Jag känner mig som världens hemskaste människa. På ngt vänster har jag tatt avstånd ggr tusen. Slutat ringa, slutat svara när hon ringer, ringer ej tillbaka - hittar på ursäkter, ah u name it. Allt för och ej gå t henne eller ha kontakt med henne. Vrf? För ngnstans i min förvrängda hjärna tror jag att om jag tar avstånd nu och vänjer mig och ej ha henne där så kanske gör dt inte lika ont sen. Hur kan man resonera så som människa? Det är väl nu jag borde "passa på" och umgås med henne? Hon bor fem min från mig - promenad avstånd!

Men dt gör så jävla ont och se henne. Även fast hon mår bättre kan jag ej gå tillbaka till mitt tanke sätt om henne som den var innan. Hon har verkligen blivit gammal. Hon klarar inte av saker och ting själv längre. Hon är ingen super human längre. Hon är och har alltid varit min förebild, en människa jag ser upp till. Jag älskar henne så jävla mkt, hon e verkligen mitt allt. Jag klarar bara inte av och se henne såhär. Jag klarar inte av tanken att jag inte kan göra ngt så hon blir "ung" igen.

Det smärtar mig varje ggn hon säger att hon saknar mig, när hon frågar vrf jag ej kmr längre - om hon har gjort eller sagt ngt fel. Gör så jävla ont i hjärtat. Jag kan inte ens förklara vrf jag gör som jag gör. Idag när hon ringde försökte jag förklara så gott jag kunde men kunde fan inte sluta gråta. Det som fick mig och bli ännu mer ledsen var när hon sa "Om du mår så dåligt efter att du har sett mig behöver du ej komma. Jag vill bara att du ska må bra. Jag saknar dig". Trodde mitt hjärta skulle gå i tusen bitar. Fattar inte vrf jag beter mig såhär. Mot ngn som jag älskar så jävla mkt och som älskar mig med hela sitt hjärta.

Jag saknar henne massor. Jag vill vara med henne hela tiden. Hon vill komma hit, men jag är rädd att hon ej hittar hit. När vi var ute sist kopplade hon ej ens vart vi var. Jag vill kunna vara där för henne, spec nu när hon behöver mig som mest, som hon har varit där för mig under alla mina år på jorden. Vrf är jag så hemsk?

Känns som en del av mig försöker verkligen ställa in mig på att hon ska dö. Att jag måste börja hantera dt redan nu, sörja dt som kan hända nu eller senare i framtiden. Fatta hur dt låter. Inbillar mig att dt kmr verkligen göra mindre ont då. Jag borde ta vara på denna tiden. Inte sitta och va orolig varje ggn telefonen ringer och tro att ngn skall säga att hon inte finns kvar. Vet ej hur jag skulle klara mig utan henne.

Jag kan vara en sådan jävla egoistisk människa. Hon e sjuk, hon e gammal - på ngt vänster är dt jag som bryts ner psykiskt av dt. Wtf lixom?!!

Nu har vi bestämt att jag skall komma en snabbis på fredag morgon innan Danmark och så skall vi ta massa bilder ihop. Hon hatar dt men hon ville verkligen jag skulle komma. Hon kan offra sig med dt och jag kan fan inte ens svara i telefon. Ärligt vad är fel på mig?

Jag saknar min mormor, min bästa vän, våra skratt tsammans och promenader. Allt vi gör är och bråkar när vi ses. För jag är så jävla arg på henne. Jag är arg att hon måste just va sjuk. Min mormor. Inte fan e dt rättvist och inte fan e dt hennes fel - jag vet dt. Ändå skriker jag. Vems fel är det? Är det min karma? Är det Guds fel? Kan jag ens säga så? Vem skall jag klandra? Hon har alltid velat mitt bästa o alltid accepterat mig för den jag är. Se hur jag beter mig nu. I'm so sorry, finns inga ord hur ledsen jag är. Hur arg jag är på mig själv.

Ne nu gråter jag för mkt, ser ej skärmen. Var ba tvungen o få detta ur mitt system.

Inga jävla kommentarer om att alla blir gamla o alla dör. Jag är inte efterbliven. Jag råkar bara vilja att min mormor skall alltid vara kvar - hon e fan min soulmate och jag är inte hel utan henne .....

Som sagt, a shitty day.


Let's get serious ..

2011-07-02 @ 22:55:15 Filosofi Kommentarer (11)

Med en viktnedgång på 56,1 kg har tagit på kroppen. Eller ska man säga en viktuppgång på 37 kg på 10 månader? Eller kanske jojjobantning från 59,5 till 124 kg på 2 år? Oavsett vad så ser kroppen ej ut som den gjorde ex 2007 då jag var som smalast. Min kropp ser inte heller ut som en 21 årig kropp.

Folk kanske inte alltid fattar vrf jag klagar på min kropp, vrf jag är ej nöjd med den. Jag är oerhört glad över och ha lyckats och gå ner så mkt på egentligen så kort tid. Att jag äntligen börjar närma mig mitt mål. Har lixom 12,9 kg till mitt slutmål och 9,9 kg till den vikten jag vill väga när jag skall göra mina operationer. När jag började min resa hade jag 69 kg och loosa och det lät helt jävla omöjligt. Inget är omöjligt med lite vilja, blod, svett och massa tårar. Man måste bara våga! Jag vill inspirera människor, människor som inte vågar tro på sig själva som tror att det är redan kört för de - det är det inte! Se på mig! Jag har aldrig haft höga tankar om mig själv och jag misstänker att jag aldrig kmr ha det, men ngt jag är stolt över som jag kmr upprepa hela mitt liv med och berätta - det är min viktnedgång och dt tycker jag att jag är berättigad.

Men och väga så mkt och loosa så mkt tar på kroppen. Min mage kan vi börja med som alla vet om. Den börjar hänga mer och mer nu. Jag minns förra sommaren när jag började fundera på och göra op så var dt bara lite hud. Jag gick inte ens med gördel, drog ba upp leggingsen lite högre upp. Dt sjukaste är att jag har sedan förra sommaren nästan loosat 10 kg och dessa 10 kg syns så himla mkt mer än de första 40 kg. Spec på magen. Nu när jag har gått ner ytterligare 1,8 kg så hänger magen lika a muthafucka. Dt är helt galet. Jag kan knappt ha leggings och tajt tröja utan att magen syns. Ser super tjock ut och dt e inget som är i mitt huvud. Den vecklar sig på ngt konstigt sätt och när jag e kissenödig svullnar den upp. Super skumt, det tyckte även L. Har suttit o intalat mig sj att jag kan vänta med OP, att jag mår bra utan den. Nej. Nu har dt gått så långt att jag vet ej hur mkt mer jag klarar av. Ska ej behöva va så att när man går ner över 56 kg att man måste fortf ha gördel på sig, tänka på vad man ska ha på sig och ej kunna få på sig vissa strlkar pga sin mage. Jag märker när jag beställer saker online o dt står omkrets på magen så ska jag ha strlk 34 i byxor (då menar jag av de 28 osv), och den strlken vet jag att jag ej har. Sjukt jobbigt.

Måste tillägga att jag alltid varit emot plastik kirurgi. Just nu har jag glömt av anledningen vrf för det snurrar så mkt i mitt huvud av och göra alla mina operationer. Skumt hur vissa saker kan ändras med livets gång ..

Sen andra stora grejen som stör mig är mina armar. Har gäddhäng. Som en medelårs kvinna. Först var dt bristningarna som jag hade komplex för. När de började blekna blev jag glad. Vad kom sen? Hänget! Why lixom? Jag tränar och tränar och jag har fan byggt muskler "uppe" på armen, vettefan om dt heter biceps eller ngt sånt, men hänget är kvar. Det blir fan mer och mer och mer för varje fucking dag. Är så trött på dt. Är så trött på och alltid ha på mig lånärmat eller tillräckligt långärmat för och dölja hänget som man har. Bolero till allt. Massa fina klänningar och toppar som man har som ej passar till bolero. Fina kläder på stan som man ej kan ha för att det funkar helt enkelt inte med boleron. Kan inte ens visa upp min fucking tatuering, kanske har 3 plagg där man ser den (vingarna). Ska det behöva vara så?

En annan sak jag har funderat på är låren. Det är inte vackert. Mina celluliter börjar fada, men groparna är inte borta alltså. Det är inte dt som stör mig, mer huden som börjar hänga från där benen börjar ner till knäna. Har funderat på och göra OP där men vill helst undvika dt. Tränat hårt nu dt senaste och dt börjar bli bättre, men tro mig kan ej ha klänning eller shorts utan strumpbyxor, det går ej. Jag ser alla på stan, i min ålder, yngre och äldre och de går runt där i fina shorts - utan strumpbyxor. Det kan inte jag. Jag är fan 21 år. Jag är inte tjock längre. Det enda jag kan göra är och hoppas på att det blir bättre med tiden. Köra stenhårt med benen på gymmet och börja göra mer spinning pass - för dt får man grymma lår av. Tro mig körde innan (typ 05, 06 tror jag) 5 ggr i veckan spinning på friskis o svettis o fick dunder lår. Bra tips där!

Men en sak som har hänt på senaste tiden som jag ej riktigt hade räknat med att dt skulle bli så är brösten. Jag vet ej vart de har tagit vägen? Efter jag fick Wayne hade jag 95DD. Innan Wayne hade jag 80-85B. Nu har jag 75C ibland D, men dt är pga att huden hänger annars över bhn. Jag har velat ha bröstlyft sedan jag började loosa vikt men också för att vi har dt lite genetiskt med häng tuttar - sorry för mkt info? Men vad jag ej hade räknat med var att de skulle bli såhär små. De brösten jag har nu, tro mig dt är bara skinn och lite bröstvävnad. Jag vet ärligt ej vad som har hänt. Spec nu dt senaste. Efter jag gick på fas 1, de har ba försvunnit. Och inte är detta ngt som jag inbillar mig då Dino också har märkt dt. Det är inte ok. Jag kanske gillar och inte ha så mkt kvinnliga former o föredrar o ha pojk kropp men om jag har inga bröst så ser jag fan ut som en dude snart, ärligt nu asså. Grejen är den att jag är väldigt anti silikon tuttar. Jag menar fine alla som gör dt, I don't judge - men jag tycker ej om en brud med silikon. Vet ej ens om jag skulle kunna tänka vara med en tjej som har dt. Men nu har jag kommit till den punkten att jag börjar fan fundera på dt. Jag, av alla människor - JAG! Har bajs ångest över att jag ens funderar på dt - det går lixom emot alla mina principer. Men jag vill ej vara 21 år med skinnpåsar som hänger. Allvarligt talat? Skulle vilja ha som jag har haft. B eller C - MAX och att dt skulle se naturligt ut - samt ett lyft. Får man tycka såhär?

Så nu bör man vara miljonär eller ha en sugar daddy - eller typ vinna på lotto för och fixa allt detta. För magen går på 40-45 000 kr, ibland mer. Armarna går på 40 000 kr och uppåt. Bröst med implantat och lyft tror jag går på 50-60 000 kr. Skulle jag få för mig och göra låren tror jag att dt också ligger på 40 000 kr. Räkna ihop dt du! Grejen är att jag vet ej längre vad som e viktigast och göra "först"? Jag ska göra alla dessa op, iaf magen o armarna. Låren vill jag helst undvika. Bröst lyftet kmr jag göra också - sen är jag kluven detta med inlägg .. Det är också drf detta med jobbet är så viktigt, om man bortser från att man kmr ha ett normalt liv med och tjäna sina egna pengar och jobba med ngt som är roligt, så behöver jag fast inkomst för och få ett lån.

Jag vill ej se mina finaste år gå förbi och att jag måste bara acceptera mig sj för den jag är. Jag vill vara lycklig och kunna älska mig själv och vara stolt över mig sj o min kropp - naken också. Låter detta dumt? Jag vill ej vakna upp när jag är 40 år och vara en bitter gammal kärring när jag kunde ha gjort ngt åt saken. Människor i min omgivning accepterar och stöttar mig i detta. Även min kära mamma som jag trodde skulle gå loss på mig. Men hon har varit där för mig och stöttat och pratat. Hon har hoppats på att staten skall hjälpa mig.

Jag ska gå på återbesök till läkaren i augusti och kan inget mer göra än och hoppas på att Sahlgrenska skall ge mig en chans. Iaf en operation. Jävligt kasst att man har lyckats och gå ner utan deras hjälp och med tanke på min ålder- och de kan ej ta hänsyn tíll varken eller och nekar mig OP. Suger gör dt.

Men men för er som har kommit till denna raden tackar jag för att ni tog er tiden och läste igenom detta. Sjukt jobbigt och skriva det, men vad vet jag kanske ngn som känner som jag? Som går igenom detta också just nu? Eller har gjort det?

Jag vill bli hel, jag vill bara vara en bättre version av mig själv. Jag vill ej göra dessa operationer bara för att utan för att jag skall kunna vara mig själv igen, charlie 21 år. Inte Charlie 58 år.



Nu kanske folk kmr tycka jag e cp att jag lägger upp sådana här bilder. Men ärligt. Ser ni? Vart e mina boobs? :s Jag menar checka in bilder till höger, längst upp, i headern - ser ni skillnaden? Den bilden togs förra året, tidig höst. Sen bjuder jag på en snutt av mina armar. En vacker dag kanske jag får anfall och visar mer av all hud som hänger, men inte idag. Kläder hjälper mig och se ut mer eller mindre som jag vill se ut. Jag får komplimanger och blickar, mår bra av den bekräftelsen - men naken, tro mig en helt annan femma. 

 Men don't get me wrong, hellre detta än 124 kg.

 (så ta ej åt er när jag inte alltid kan acceptera alla komplimanger och fina ord)


With all due respect ..

2011-02-17 @ 12:04:44 Filosofi Kommentarer (0)
Nu menar jag inget illa .. verkligen inte .. Men börjar och irritera mig en aning ..

Jag vet att folk deffinerar mig som smal, normal viktig och allt annat. Men jag väger fortfarande 70,6 kg och jag är fortfarande ej smal - inte i min mening. Jag är normalviktig det vet jag, men jag väger inte det jag vill väga för att JAG skall må bra och för att jag skall kunna ha en pendelvikt. Jag gör allt detta för min egna del, för min son. Inte för ngn annan.

Jag vet att folk vill vara snälla och menar väl men jag tar bara illa vid mig när man ska klanka ner på mig för att jag väger mindre än ngn annan o då har jag ingen rätt och gå ner ytterligare för jag borde ju va "nöjd".

Jag förstår folk som är i början av sin viktresa som fortfarande har lite och jobba med kanske ej förstår sig mig alls, då jag väger det de vill väga. Jag förstod inte "smala" människor när jag var som störst. Jag var avundsjuk och tyckte också de kunde nöja sig men har insett mer och mer med resans gång att dt handlar inte om vad andra tycker utan hur man känner sj. Nu försöker jag inte heller och framstå som världens ideal, hoppas ni förstår dt.

Så jag uppskattar all stöd, alla fina kommentarer. Men snälla, sitt inte och döm mig och mitt utseende och mina mål bara sådär. Sjklart lägger jag upp de finaste bilderna på mig. Sjklart ser jag smalare ut när jag har tajta kläder då all över bliven hud trycks in. Ja jag har gördel o korsett annars ser jag ut som jag har en öl mage. I vissa vinklar har jag fortfarande dubbelhaka. Så det är inte alltid som dt verkar. Sen älskar man människor som säger för varje kg man går ner så är man super fin och ska va super nöjd. Hade jag lyssnat på allt och alla borde jag ha slutat när jag vägde 80 kg plus. Men här står jag 70 kg ungefär och får komplimanger. Tro mig kmr ju va så när jag når 60 kg så kmr det se bra ut och inte äckligt som vissa får det och framstå.

Jag gör detta för min skull och jag vill inte känna mig dömd bara för att jag har inte haft med ngn från början på min viktresa, jag har lika rätt och gå ner nu som jag hade när jag vägde över 124 kg.

Jag vill må bra. Jag vill trivas med mig sj. Jag vill kunna ha en vikt o pendla mellan utan o känna dödsångest. Jag vill kunna leva hälsosamt. Jag vill ha min operation för bilder säger inte hela sanningen och jag vill älska min kropp och visa upp den, spec efter all viktnedgång, men dt går ej just nu. Jag vill bara vara mitt riktiga jag.

I'm just saying. Sorry. Vill bara vara ärlig. Jag blir ledsen av detta ..


Like a bad dream that I can't wake up from .

2011-02-09 @ 15:12:55 Filosofi Kommentarer (5)

Har haft sådan ångest över allt som har hänt nu. Har försökt och fokusera mig på annat, jag menar visst har dt hjälpt en del men ah, jag har försökt och inte överanalysera eller tänka på ngt som har med mig och Dino och göra. Men jag blir bara så ledsen när jag tänker tillbaka. Blir så ledsen över hur livet kan ändra sig så snabbt och till det värre. För knappt 3 veckor sedan var vi lyckliga, vi skulle kämpa och ge allt. Vi kollade på film och gossade. Vi pratade om framtiden, vilka planer vi hade. När Wayne skulle gå i skolan. Vi pratade om förlovning, vi pratade om och gifta oss. Wayne gick runt och sa "pappa, mamma" - vi var en familj. Hur kunde allt bara försvinna? Jag var hans och han var min. Allt smulade sönder sig. Vi hade kanske fler dåliga dar än de goda dagarna, men vi hade iaf varandra - skulle det inte vara i nöd och lust? Livet rullar sakta framåt, i en dimma. Allt jag gör påminner mig om oss, dt vi hade. Så fort jag inte fokuserar mig på ngt så drömmer jag mig bort t en annan värld, en värld där han är - allt e som vanligt igen. Jag vill inte se honom med ngn annan. Jag vill inte att dt ska vara slut för evigt och aldrig bli vi igen. Men vad jag vill och hur verkligheten är - två olika saker. Det funkade inte mellan oss av en anledning, vrf skulle det funka framöver i framtiden? En del av mig tänker att om vi lyckas bli lite mer hela inuti så kanske vi kmr kunna hitta tillbaka till varandra - den andra tänker bara vrf, what's the point? Jag vet att man säger efter varje förhållande så att det var den bästa personen man har vart med, ngn man trodde man skulle tillbringa livet med - men kännde verkligen så denna ggn, på riktigt. Jag har låtit honom ta hand om min son som sin egna, jag har berättat saker till honom som jag trodde aldrig jag skulle dela med mig utav till ngn och verkligen varit mig sj. Jag kännde verkligen att jag kunde ba andas och njuta. Fanns inget jag skämmdes för. Han hjälpte mig mkt med mig sj och min syn på mig sj och livet. Han fick mig och börja tro på kärleken igen. Han fick mig och må bra. Fick Wayne och må bra. Vi hade allt. Vi var allt folk ville ha. Vi var allt vi önskade oss. Men nu är dt inte så längre. Ingen weekend i stockholm för och fira x antal månader tsammans. Inget lek o busland med Wayne. Ingen pride i år med Wayne i paraden. Ingen polen resa för och visa Dino Polen, umgås med morfar. Inga mer söndags middagar med hans föräldrar och hans söta mormor. Inga mer lördags eftermiddagar hemma hos min mamma med honom. Jag minns när vi träffades och jag såg till att han fick sats kort, han sa till mig (ler ledsamt) - "Ah nu är man bunden här i ett år, hoppas fan du inte lämnar mig nu". Han trodde alltid att jag skulle vara den som skulle gå. Jag trodde aldrig att han skulle lämna mig, inte efter en så kort tid. Jag trodde han skulle kämpa mer, att han ville detta mer. Han kanske vill, men dt kanske inte räcker till? Vi alla är ju ändå människor och inte gudar. Jag saknar ba dt vi hade, jag saknar oss. Jag önskar att man kunde vrida tillbaka tiden. Jag vill vara där på filten i slottskogen eller i lägenheten och kolla på när Han och Wayne dansar till MTV - Kan jag åka tillbaka dit? Jag vill inte tillbringa livet ensam, jag vill ha ngn som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Som vill ha familj, som vill tillbringa livet med oss. Jag vet att dt kmr komma fler personer, jag kanske kmr uppleva lyckan igen mot alla odds.

Men om jag ska vara helt ärlig, den enda jag ville uppleva lyckan och livet med var med Honom. Jag vill egentligen inte börja om igen, men ngn ny. Jag vill inte glömma dt vi hade. Men vad ska man göra? Hjärtat är inte gjort av sten och klarar inte hur mkt som helst.

Finns så mkt på hjärtat men allt går inte och omvandla till ord ..


Turned my sorrow into treasured gold. 18th of january

2011-01-18 @ 16:40:30 Filosofi Kommentarer (2)
Finally I can see you crystal clear

The scars of your love remind me of us
They keep me thinking that we almost had it all
The scars of your love they leave me breathless
I can’t help feeling
We could have had it all
You had my heart and soul
And you played it
To the beat

Throw your soul through every open door
Count your blessings to find what you look for



Jobbig dag ..

2011-01-13 @ 16:05:04 Filosofi Kommentarer (9)
Wayne sov ännu värre inatt och vaknade o grät flera ggr under natten. Han har ej sovit bra sedan vi kom hem från mammas lägenhet, trångt? Inatt drömde man att Dino tog sjmord och drömmen pågick hela jävla natten, och en sådan dröm som man ej fattar att dt e inte verkligt. Imorse flippade Wayne ur och ba skrek och trotsade och slängde runt och ner sig överallt och rev sig i ansiktet. Kom t dagis bra efter nio. Jag kunde inte ens koncentrera mig på körskolan .. när jag hämtade Wayne från dagis undrade personalen vad som hade hänt med hans ansikte och var ju tvungen och förklara hur han beter sig och vad han hade gjort mot sig sj.

Det är inte normalt att ett barn på knappt 19 månader får sådana psykoser som Wayne får. Säger man nej slänger han sig ner på golvet, rullar runt, gråter och skriker. Han river och biter mig, mamma, mammas kille och när dt är inte okej så river han sig sj i ansiktet och ser till att han ramlar in i ngt. Han slänger runt maten han har i munnen över hela lägenheten om man säger elr gör ngt han ej tycker om. Han slänger runt sina leksaker eller ngt annat han hittar i lägenheten runt sig eller på tvn. En dag slängde han vatten på tvn och sängen o runt sig så han ramlade pga att dt var halt och grät.

Jag kännde att min punkt nåddes idag. Vet ej längre vad jag ska göra. På dagis sköter han sig exemplariskt. Han slår aldrig ngn, inte ens när han blir slagen sj. Han sover och går runt utan napp. Han trotsar aldrig och gör alltid som han blir ombedd och göra. Han äter själv. Ja helt enkelt han gör allt ett bra barn skall göra. Men så fort jag hämtar honom på dagis blir han ledsen för minsta grej, slänger leksaker runt, vägrar klä på sig och dylikt. Dagis personalen är t.o.m förvånade. Wayne har alltid haft temprament men sedan dagis slutade i dec och fram tills att dt började nu har han bara flippat ur och jag vet inte anledningen .. Känner mig som en skit kass mamma och undrar om dt är ngt jag har gjort fel? Om han har blivit sådan här pga allt som har hänt på hemmafronten den senaste eller vad det är?

Orkar ej bli arg och skrika på honom men orkar inte att han ska riva mig i hela ansiktet för ingenting. Förstår ej vad felet är .. Varför han är arg hela tiden och ledsen.

Man undrar vad som är felet egentligen när ens egna barn försöker skada sig själv för och få sin vilja igenom eller bara ha en sek uppmärksamhet. Ngt är fel känns det som? Vad har jag gjort för fel? E verkligen ledsen ..


(Tack A för en fantastisk lunch idag. Underbart och sätta tankarna ngn annanstans. Ingen träning idag när Wayne är totalt galen)


True words ?

2010-11-12 @ 17:37:01 Filosofi Kommentarer (1)

"Du får bara helt enkelt ha is i magen ett tag och se hur det går .."

?


The question but what about the answer?

2010-10-31 @ 22:48:02 Filosofi Kommentarer (1)

Can love really fix everything?
Is it enough, just beacuse you really want it?

 Maybe love conquers all -
or is it just in fairytails and movies?


Jävla ångest .

2010-08-25 @ 18:07:28 Filosofi Kommentarer (1)

Fan det slog mig idag på mitt soc möte att dt e cirka 1 ½ månad kvar t min mammaledighet tar slut. Det slog mig även att jag har fan inget jobb och komma tillbaka till. Det slog mig att jag ej har fått ngn dagisplats till Wayne än och att jag ej vet hur det skall funka med inskolningen. Det slog mig att hur ska det gå ihop med jobb och dagis. Det slog mig att jag ej har sökt jobb än, det slog mig att jag kanske kmr sitta på soc ännu ett tag. Shit. Har alltid kunnat ha flera bollar i luften, men vet ej hur jag ska kunna det när jag har Wayne. Vet jag ej vilket dagis han skall gå på, vet jag ej vilka tider jag kan jobba - vet jag ej dt vet jag ej vilket slags jobb jag skall söka? Jag vet att jag kan få hjälp av D, men när han börjar jobba da? Min mamma jobbar ju också. Gah blir helt panik i mitt huvud. Jag är grym på och söka jobb, vet hur man ska vara och vad man ska säga, men det är och ta tag i det som är lite svårt. Vet ej vart och hur jag ska börja. Mamma har gett mig nr t uniflex ska nog ringa de imorgon och kunna hantera lite avvisande. Fan måste få mitt liv och börja fungera normalt igen, kmr ju ej vara mammaledig hela livet heller. Och ja fan va jag saknar och jobba, men jobba och ha barn? Helt nytt för mig. På det hela så skall lägenheten renoveras, hur kmr det gå? Får man sova hos mamma när de målar lägenheten? Vem ska hjälpa mig och ta ner allt och fixa iordning för målarna? Måste fixa om barnsäkerhetsgrejen på de nya luckorna, men varken jag lr D får ihop dt. Ringa gudfar? Känner mig as dum, sist tog det två dar. Försöker söka ny lägenhet i snart 2 månader, om ej mer, men får bara avslag. Fattar att dt är pga att jag går på soc bidrag, drf är jobb bra och ha b la. Lillen är så stor nu att han orkar ej vara i denna lilla lägenheten och ja känner att jag får inget space, som sagt tänker ej vara på balkongen resten av mitt liv. Samtidigt vill jag ej bo här när jag har barn (i detta område), vill bo på ett finare ställe för Waynes skull, där jag vet att jag har iaf försökt med allt och se till att han växer upp på ett bra ställe och ej hamnar i dåliga situationer. Då blir sökandet ganska begränsat. Tyvärr.

Vet att allt löser sig, men fan inte kul när verkligheten tar tag i en bara sådär från ingenstans.



En funderare?

2010-07-21 @ 23:13:50 Filosofi Kommentarer (0)
Om jag en ggn i tiden gillade äpplen, och bara äpplen, och sen började gilla vindruvor, och inget annat, och nu är jag helt inne på jordgubbar och bara jordgubbar i alla dess former och punkt slut- hur vet jag då om päron är inte lika gott? Eller mango? Har ju ändrat smak innan så vrf inte nu? Hmm?


Tidigare inlägg
Design av Tasnim